Poeter Utan Gränser

En symbios av olikheter, Vi möts i en dörr
ändå så känns det som allt är som förr

När vi närmar oss klimax, just så som igår
Vet jag att du kommer precis när jag går

En eftertänksam cynism som följer dig likt din doft
fann min räddning i mina vita vänner som heter zoloft

Vi frontalkrockade i en sekund och brändes svårt båda två
En enkel term "dra åt helvete" om jag får föreslå

Vita tänder, insmorda händer,
helt utan inblandning för all skit som händer

Bilen får punktering, dörren går i baklås
och allt skiter sig precis som planerat

Packar en låda med dina minnen och skeppar den till främmande länder
Ett skott i din cyniska själ, så var problemet elimenerat

Låser min dörr, knackar på utifrån,
ber om mer precis som förr.

Jag ringer din telefon, men får inget svar
Jag vill ju veta,vad det är vi har kvar

Kan vi lappa och laga och pussla mån tro
Jag måste veta för att finna min ro

Du svarar inte, trots att jag vet att du är där
Rullar mig i vit svepning, martyrtankarna förtär

Du vet att det vi gjorde var fel, men vi gjorde det
Konsekvenserna är ingenting jag vill stanna kvar och se


De såren vi skapade, djupa, variga och många
Som knivsår på kroppar, våra sinnen så trånga

Inuti rinner blod nedför min hals
Jag orkar inte längre dra denna vals

Så jag svalde mina piller tillsammans med din påhittade sanning
Finner den felande länken som effektivt förstör allting

Bjuder du upp till dans, så leder jag dig till dödens fyra
Du bjöd, jag tog, jag lever, du dog, aldrig mer kommer du styra

Låt mig blotta min strupe
Låt mig andas din luft, värma din luft tills du tar mark
Öppnar mitt hjärta för dig, mitt oskrivna ark
Såra mig min vän, jag finns vid din sida
Redo att älska, att såra och att lida

Med kärlek skall jag stå rak, vad än som händer
Kan stå emot krig och hot från andra länder
Jag vill läsa dina tankar genom kroppens rörelse
Jag vill känna din längtan genom din förförelse

Jag reser dig från dina knän,
torkar dina tårar, dämpar dina skrik
Förvränger vår kärlek,
och ingenting är sig likt

Menat kärlek i sin yttersta form,
mitt hjärta är numera ditt
Ingenting skulle ändra min mening,
mina ord kläddes i vitt
Martyrens sista svepning innan tårar kan ta dess plats
Min kärlek till dig, min styrka och min last

Se mig i ögonen, berätta vad du ser
Sticker fingrarna i öronen och ber mig berätta mer
Favete linguis, min vän- vakta din tunga
Punkterar ärligheten i samma veva som din lunga

Ditt vackra yttre brottas med din fula insida,
som en ut och in-vrängd kaktus, Sprutandes gift från dess rötter.
Din stirrande blick, skrämmer mig till vansinne,
Kan inte möta dina ögon, stirrar på dina fötter

Du säger ett, menar ett annat
Krokodiltårar rullar på din kind
Sprider ord som inte är sanna
Rycker med dig andra , lika lätt som en vind

Lutar mitt svärd mot väggen, sänker min blick
Andas ut mot den död vi undkom och aldrig fick
faller på knä inför framtiden med din klinga mot min nacke
Händerna pressade mot mitt bröst, ögonen stirrandes i backen

Känner tillit till din roll, avslappnad och trygg
Känner eggen pressas mot min nakna rygg
Ensam stående med den delade tungan runt min hals
dansandes ensam i livets sista vals

Att älska med pistolens mynning pressad mot tinningen
Att älska med kniven mot strupen
Passion under press, där lustan överskuggar vår rädsla

Vi har allt, men ändå inget.
Bara känslor som slår genom pansar
Bryt din bur av nervositet, spika upp mig mot väggen.
Gränsla landet till sälta av tårar och liv.

Våga använda dina vingar,
våga lätta lite från din fasta grund
Lyft tills kärlekens kätting tvingar ner dig på knä

Be där för friheten att kunna älska fullt ut!
Att kunna ge och få, i evighet.
Amen

När livet är för lätt,
allting faller på plats,
förvirrad i mitt paranioda sätt,
överdrivet misstänksam som livslång last.
Genom andetagen i påsen,
hyperventilerande bakom persienner i köket,
springer mot dörren och låser den,
maniskt rädd för sol mitt i en öken.
Kan knappast fly från det som inte finns,
oavsett försök, försöker minnas all skit vi inte minns,
ingen eld utan rök

Benet värker som om det var av,
jag orkar inte springa.
Försöker flyga, jag skuttar runt
men hittar inte mina vingar.
Kan lättjan förstöra, förgöra mig ?
jag krälar på marken, är jag ett djur.
Är jag ett aber ett litet korn,
skall jag bli satt i en bur?

Vi när våra bestar, förödande och dödande,
dömer dom behövande, sitter på alldeles för höga hästar.
Ingen vet vad vi saknar, ser våra behov och behagar,
större män med större stakar, skaller väggen tills benen slaknar.
Varken mer eller mindre, begåvad med ett medövande minne,
skrikandes mina slagord i jeans och linne

Finns jag på riktigt?
Är jag ett minne?
Vad är det som förmörkar mitt sinne?
Kan jag någonsin hitta ut,
ur labyrinten i mitt huvud, jag skriker Rätt ut!

När jag sluter mina ögon,
då skrattar dom, då dör dom,
viker av när skuggan faller i mitt synfält-
vad fan gör dom?
Dömer i min ensamhet,
ingen ser och troligtvis finns det ingen som vet,
skämtar med tanken om att livet är en lek

I&A