Poeter Utan Gränser

När livet är för lätt,
allting faller på plats,
förvirrad i mitt paranioda sätt,
överdrivet misstänksam som livslång last.
Genom andetagen i påsen,
hyperventilerande bakom persienner i köket,
springer mot dörren och låser den,
maniskt rädd för sol mitt i en öken.
Kan knappast fly från det som inte finns,
oavsett försök, försöker minnas all skit vi inte minns,
ingen eld utan rök

Benet värker som om det var av,
jag orkar inte springa.
Försöker flyga, jag skuttar runt
men hittar inte mina vingar.
Kan lättjan förstöra, förgöra mig ?
jag krälar på marken, är jag ett djur.
Är jag ett aber ett litet korn,
skall jag bli satt i en bur?

Vi när våra bestar, förödande och dödande,
dömer dom behövande, sitter på alldeles för höga hästar.
Ingen vet vad vi saknar, ser våra behov och behagar,
större män med större stakar, skaller väggen tills benen slaknar.
Varken mer eller mindre, begåvad med ett medövande minne,
skrikandes mina slagord i jeans och linne

Finns jag på riktigt?
Är jag ett minne?
Vad är det som förmörkar mitt sinne?
Kan jag någonsin hitta ut,
ur labyrinten i mitt huvud, jag skriker Rätt ut!

När jag sluter mina ögon,
då skrattar dom, då dör dom,
viker av när skuggan faller i mitt synfält-
vad fan gör dom?
Dömer i min ensamhet,
ingen ser och troligtvis finns det ingen som vet,
skämtar med tanken om att livet är en lek

I&A